.

---

- Baleey? Baleey,är du redo?

Jag drog ett djupt andetag och gick ut på scenen. Hela lokalen var full, inte en enda sittplats var ledig. Jag kollade bak och såg mamma göra "tumme upp". Jag nickade lätt till svar innan musiken började spela. Jag gjorde rutinen, steg för steg. Allt gick så fort, men bra. Tror jag. Juryn klappade, alla klappade.

-Nästa, tack!
Jag lyfte blicken, fortfarande flåsandes och neg lätt. Jag sprang av scenen och flög rakt in i ett par starka armar som lyfte upp mig.
- Älskling! Du var strålande! Jag lyfte blicken och tittade in i domdär gröna ögonen jag älskade. Han var lång, kraftigt byggd, med starka armar som fick mig att känna mig trygg. Hans ansikte med sina skarpa linjer, hans käkben, hans gröna ögon som jag kunde dö för, hans rad med domdär vita tänderna, som dolte sig bakom dom perfektaste läpparna. Han bar namnet jag älskade mer än något annat namn i hela världen. Juan. Juan och Baleey. Baleey och Juan. Det lät så perfekt. Innan han släppte ner mig, möttes hans läppar mot mina och jag kände hur jag blev varm. Igentligen förstod jag inte vad som fick honom att bli kär i någon som mig. Jag var långt ifrån vacker med mitt raka, tråkiga hår och grå-beiga hy. Min kropp var normallång och ganska oformad. Ingen rumpa och knappt några bröst. Jag såg närmare sagt ut som en 13 åring som nyss börjat komma in i puberteten. Oskyldig som jag var, lät mitt namn likadant. Baleey. Lilla oksyldiga, späda Baleey. Men det var kanske just anledningen till att jag passade så bra in i balett branschen. Balett var inte bara ett hobby för mig. Balett var något jag brann för, något jag älskade att göra, något jag verkligen hade passion för. Som Juan hade för sin fotboll, som mamma hade för att måla och som min pappa hade för alkohol. Min pappa var inte mycket till far. Han lämnade mig och mamma när jag var drygt 5 och sen dess har det inte funnit någon annan man i mammas liv. Mamma brukar berätta om honom då och då och slutsatserna jag dragit hittils är att hans är en oansvarig tölp som inte förtjänade mamma. Han var dessutom Amerikare. Det är därifrån mitt namn kommer, mamma hade inte så mycket att säga till om. Det har liksom alltid varit så. Bara mamma och jag. När jag öppnade ögonen och kände fötterna mot marken fick jag se henne. Min lycka. Hon kunde knappt gå själv, men leendet fanns alltid där. Min älskade mamma. Den orange-gula sjalen, som dolde hennes kala huvud, satt på plats hårt knuten bakom nacken och hennes späda kropp rörde sig långsamt. Handen var på plats på kryckan, som var nu för tiden det enda redskapet som fortfarande hjälpte hennes ben att bära henne. Hennes underbara ansikte, som en gång i tiden haft en otrolig utstrålning, var trött och hennes hud hade fått en grå nyans. Jag såg smärtan varje gång hon försökte le, varje gång hon försökte gå på egna ben och varenda gång blev jag lika ledsen. För jag visste att jag inte kunde hjälpa henne. Juan sprang fram till henne och jag såg lättnaden i hennes ögon när han lyfte upp henne i sin famn. För 2 år sen skulle jag tyckt att det var oerhört pinsamt. Min mamma buren av min pojkvän. Hur skämmigt som helst ju. Men jag hade lärt mig att inte bry mig längre. Jag hade lärt mig att strunta i alla blickar som förföljde oss vart vi än gick, mot alla ord vi fick höra varje dag. Jag och mamma fick jämt höra om hur ledsna allihopa var när hon förklarade att hon hade cancer. För det fanns fortfarande tröga idioter som inte fattat det än. Varenda gång, samma sak.
- "Men Gud Julia! Det skulle jag aldrig kunna tänka mig! Att just du skulle få cancer!"
Jag hade lust att smälla till varenda jävel. Men mamma log bara och sa jämt "Ja tänk! Men du vet, det är inget man rår för. Fast jag har ju Baleey som hjälper mig varenda dag" och smekte min kind med baksidan av handen. Varenda gång. Juan ställde ner mamma precis vid mig och hon sträckte långsamt ut händerna. Jag gick in i hennes famn, la kinden mot hennes axel och drog in hennes lukt. Mamma-lukt. Jag älskade den. Det har jag alltid gjort.
- Du var fantastisk.- viskade mamma mot mitt hår medan hennes hand smekte min rygg lätt.- Du kommer säkert komma in! Jag hoppades att hon hade rätt. För det var min enda dröm just nu. I mitt huvud fanns det bara en sak som repeterades om och om igen. Stockholms största Kulturama-skola.
Inriktning:balett.