.

- Lilla gumman... Din mamma... Det är så att, din mamma kommer inte orka mer...Det har spridit sig i hela kroppen, det är inget vi kan göra åt saken...

Hon tittade på mig som om allt var helt okej, som om allt skulle lösa sig nu om mamma skulle försvinna, men nej!

Jag kastade av mig filten och reste mig snabbt upp ur soffan. Jag spottade på golvet sen kollade jag på henne, den fula tanten i den vita rocken som "inte kunde göra något åt saken".

- DIN JÄVLA KÄRRING! NÅGOT BORDE DE---E-ET FIIINNAS ATT GÖÖÖ-RA ÅT SAKEN!?

Jag kunde inte ens prata, jag märkte inte att jag grät förän att jag kände att hela min hals var helt blöt.

Jag spottade ennu en gång på golvet, sparkade på tantens soffa sen sprang jag in i toaletten och låste in mig själv. Jag satt där en stund innan jag kom på, mamma.

Jag sparkade upp dörren och sprang in till rum 203. Där låg hon, inget hår på huvudet, min mamma.

Jag satte mig på sängkanten av mammas säng. Hon öppnade ögonen, de var halvt öppna.

- Beleey?

Jag nickade sen kastade jag mig i mammas famn.

- Du måste orka mamma! Snälla...

Mamma skakade på huvudet, hennes ögon var fyllda med tårar.

- Gumman, jag har försökt! Men det går inte mer. Nu måste DU vara stark, nu måste du visa vad du går för! Du måste visa att du är starkare än mig. Jag älskar dig, och har inte älskat någon annan mer än vad jag älskar dig!

- Mamma! Det fungerar inte utan dig! Snälla mamma snälla!

Mamma försökte resa sig upp, men hon kunde inte. Jag lade mig brevid mamma i hennes säng.

- Jag älskar dig min ängel, jag älskar dig.

Sen blev allt tyst, innan jag hörde att det pep till någonstans. In i rummet kom det massa tanter och gubbar i vita rockar. En man sa åt mig att gå ut ur rummet.

- Du måste ut nu.

- Får jag bara säga att jag älskar min mamma innan det är försent!

- Det är redan försent.

När han sa det hade jag lust att slå till honom, men så blev det inte. Jag puttade honom till sidan, jag sprang till min väska och tog på mig några shorts som jag hade glömt i väskan sen förra sommaren, jag tog på mig mina skor och min jacka, och sprang ut ur sjukhuset. Där satt jag vid en trappa i torget i Paris. Helt plötsligt blev jag sugen på något som jag aldrig i mitt liv hade tänkt att göra. Jag gick till en kiosk och köpte ett paket ciggaretter, igentligen borde inte kioskmannen låta mig köpa, men jag antar att han bara var ute efter stålar. Jag satte på på en trottoar där det inte åkte några bilar. Jag tog upp paketet, tog fram en tändare och tände ciggaretten. Jag tog några blåss sen släkte jag ciggen. Jag hade väldigt ont i halsen, och jag kunde inte fatta att jag, den lilla ballerinan rökte. Det kändes helt sjukt, men allt kändes som om det var helt över för mig i mitt liv. Utan mamma är jag inget.

Men jag måste vara stark, jag ska visa mamma vem hon har till dotter.Eller, hade.

Efter det gick jag ända till hotellet. Det var en lång väg, och det tog ett tag innan jag kom fram. När jag var i hotellet kollade en massa folk på mig, som om de aldrig hade sett ett barn, eller som om de visste vad som hade hänt. Jag åkte upp till rummet, jag tvättade av mig sminket, sen somnade jag med mammas favorit tröja i min famn.

Nästa dag vaknade jag av att någon bankade på dörrkläppen och plingade. Jag tittade i kikhålet, och där stog en kvinna med vit rock, en kvinna från sjukhuset.

- Helvete, inte de igen...

viskade jag för mig själv. Jag stog vid dörren i någon minut innan jag bestämde mig för att öppna.

- Beleey.. Asså

- Men shit, jag vet att min mamma är borta..Ni behöver inte säga mer vafan vill ni mig!?

- Nej, det är inte det.. Du ska flytta till Atlanta, till din pappa.