.

- Ja,eftersom din mamma.....

Hon pausade precis innan hon skulle säga det,precis innan hon skulle säga att min mamma var död.

Jag kände en tår rinna ner från min kind och torkade snabbt bort den. Kvinnan kollade lite osäkert på mig innan hon började fortsätta.

- Ja eftersom din mamma,duvet.

Man märkte på henne att hon inte kunde komma på något att säga.

- Kan du bara komma till poängen?

- Ja,emm du måste flytta till till pappa eftersom att han är den ända som kan ta hand om dig...

- Men varför kan jag inte stanna i Sverige? Måste jag verkligen åka till USA?

- Ja tyvärr,men enligt lagen så är det honom vi måste skicka dig till om något händer med den som tar hand om dig, förstår du nu varför vi måste skicka dig till honom?

- Nej,det gör jag fortfarande inte! Jag menar... Han ville ju inte ha mig när jag var fem,för annars skulle han aldrig ha lämnat mig och mamma. Så varför ska jag tro på att han vill ha mig nu?

Tårarana bara rann och rann,varför måste det här just hända mig? Jag orkade verkligen inte med tanten från sjukhuset,varför kunde hon bara inte gå? Varför kunde hon bara inte lämna mig ensam här?

- Beleey,jag vet att det här är jobbigt. Jag vet hur det känns men du ko..

- Du vet inte ett skit om hur jag känner mig! Du vet inte vad jag har gått igenom med min mamma och nu,nu är hon borta och du vet fan inte hur jag känner mig! Skrek jag åt kvinnan.

- Men ta det lungt,du måste packa dina saker. Du åker hem till Sverige nu på morgonen,när du kommer fram till Sverige måste du hem och packa alla dina saker som du ska ta med dig. Sen om två dagar så åker du till USA,din pappa kommer att möta dig på flygplatsen,och glöm inte,ditt flyg åker om 4 timmar.

Jag visste inte vad jag skulle göra,så jag stängde dörren och sprang in i mitt rum. Jag kastade mig på sängen och släppte ut allt. Tårarna började rinna och jag kunde inte sluta gråta. Min mammas likvita ansikte var det ända som fanns i mitt huvud,min fina mamma. Min fina döda mamma. Jag låg och grätt i runt en halv timme,klockan var 4 på morgonen och flygplanet skulle åka runt halv 8 på morgonen. Jag gick fram till garderoben,tog fram min reseväska och började packa. Jag packade allt jag hade köpt och allt jag hade tagit med mig. Sedan gick jag in i mammas rum,jag visste inte vad jag skulle göra. Skulle jag lämna hennes saker här och låta personalen kasta dom senare? Jag gick in till hallen,för att hämta väskan som mamma hade lagt våra pass i. Strax bredvid dörren låg det ett brev med mitt namn på. Jag öppnade brevet och tog upp lappen som låg innuti brevet.

På lappen stod det att jag inte skulle bry mig om mammas saker,men om jag vill ta med mig något som bettyde mycket för mig så kunde jag göra det. Men det ville jag inte,allt som jag såg som tillhörde henne fick mig att må dåligt. Att må illa och mina tårar började bara rinna. Men jag torkade bort dom och gick in i badrummet.

Jag såg helt förstörd ut,och det var jag. Jag tvättade ansiktet och satte upp mitt hår i en hästsvans. Jag gick in till mitt sovrum och bytte om till en svart mjukis dress. Sen satte jag på mig mina raybans och en keps. Jag bärde ut min väska från sovrummet och la den i hallen. Jag tog fram väskan med passen i och i väskan låg en bild på mig och mamma på min födelsedag,min 14 års dag. Exakt två år sen.

Jag tog hissen ner till receptionen och chekade ut. Sen tog jag en taxi till flyplatsen. När jag hade gått igenom säkerhets vakterna och allt annat,så gick jag till gaten och satte mig på en av dom gråa stolarna. Jag tog fram mina hörlurar och satte på min mobil som jag inte hade rört på ungefär två dagar. Inga sms eller samtal från Juan. Men jag brydde mig inte,om han ville va så,så fick han va de.

Dom ropade i högtalarna "-flight from Paris,France to Stockholm,Sweden bored now at gate 56". Jag tog up min handväska och började gå mot gaten. När jag var inne i flygplanet så gick jag och satte mig på min plats,stolen bredvid var ledig hela resan,för där skulle igentligen mamma sitta. Men det gjorde hon inte. Det gjorde så ont,hon lovade ju. Hon lovade att aldrig lämna mig,hon lovade och hon ljög. Min mamma. Jag hade bilden på mig och henne i min hand och jag kollade på den,jag kollade på den och grät. Jag grätt tysta tårar för mig själv,ingen märkte att jag grät och det var jag glad för,för jag hade ingen lust att prata med någon om vad som hade hänt. Jag ville inte äns prata om det.

Mamma hur kunde du? Du lovade att aldrig lämna mig,du svek mig och du bröt ditt löfte. Men jag älskar dig fortfarande,du e min mamma och bara min. Min döda mamma.

---

KOMMENTERA!