.

Vi gick ut ur den runda enorma lokalen det var lite sådär "halv-kallt" och det duggregnade lite, som en början av en vår kväll,mammas bil var parkerad nästan precis utanför.Jag hjälpte mamma in i bilen,jag satte på henne bilbältet och stängde bildörren. Själv satte jag mig på sätet brevid mammas stol,Juan satte sig längstsbak i bilen.

- Juan ska du hem eller?För i såfall kan vi köra hem dig.

Sa mamma och tittade i backspegeln på Juan.

- Mamma,han sover hos oss.

Jag såg på Juan att han inte ville hem,man såg det på hans ögon.Han gjorde alltid något speciellt med de när han  var osäker,eller om han inte ville göra något,alltid. Juan sa ingenting, nickade bara som han alltid gör när han inte orkar svara.

Mamma startade bilen,och körde raka vägen hem,ingen sa ett ord i bilen. De brukar alltid vara jag som alltid babblar hela bilresan, men just då,var jag så sjukt trött. Orkade knappt prata. Kanske borde man börja göra som Juan, bara nicka till allt man säger.

När vi var framme hjälpte jag mamma upp för trapporna till lägenheten. Sen fick jag hjälpa henne upp för trapporna igen till dörren. Själv tycker jag att vi borde flytta. Flytta till någon lägenhet som har en jävla hiss. Tycker så synd om mamma,varje gång får jag se henne lida när hon kämpar sig fram upp för de där trapporna. Vi kan inte flytta heller, mamma har inte tillräckligt med pengar, och pappa. Han har säkert inte heller så mycket pengar när han bara köper alkohol hela tiden.Jag vet ingenting om pappa,han är säkert bara en alkohlist. Önskade att jag kunde trolla, och bara hjälpa mamma,men livet är inte så enkelt som alla tror..

Mamma började snoka i väskan efter nycklarna till dörren. När hon hittade de tog hon fram de och öppnade dörren.

- Wooho äntligen hemma!

Sa mamma med världens gladaste face.

Jag hängde av mig skinnjackan,Juan hängde av sig sin jacka och gick sedan och bytte om till mjukisbyxor. Jag gick in i köket, och på något sätt, vet inte hur, kände jag doften av te. Vanilj te.

- Är det någon som vill ha te? Ropade jag och fick "Ja" till svar, från både Juan och mamma. Jag fyllde 3/4 av vattenkokaren med vatten. Jag tog fram 3 koppar, en kopp där det stod " Världens bästa mamma" på. Jag kollade på koppen där det stod "Världens bästa pappa" på också. Hade gjort de kopparna när jag var runt 4 år. Jag tog "pappa koppen" och slängde den i sopptunnan. Sen satte satte jag mig vid köksbordet och tittade ut ur fönstret och väntade på att vattnet skulle koka färdigt. Plötsligt kände jag hur tårarna sakta rann ner från mina kinder. Juan kom in i köket. Jag torkade snabbt bort tårarna med min stickade kofta.

- Beleey? Sötnos, gråter du?

- Va? ha-ha nejnej, varför skulle jag?

Sa jag och hade ett stort leende på läpparna. Juan öppnade sopptunnan och skulle slänga sitt tuggummi,han stannade upp tittade på koppen, sedan slängde han tuggummit. Han skakade på huvudet, och sate sig mittemot mig vid köksbordet. Han började prata:

- Asså Beleey

- Vilket sorts te blir de då? Hörde man mamma säga, och man hörde hennes fotsteg dom var påväg in mot köket.

- Juan, älskling jag lovar de är lungt.

Sa jag snabbt innan mamma hann komma in i köket. Mamma tittade på oss och höjde ena ögonbrynet.

- Är det något fel?

Hade lust och säga till mamma, att allt är fel,att jag inte orkar med allt längre! Att jag vill att allt ska bli bra igen. Inga mer tabletter,inte gå och köpa nya peruker och nya sjalar ganska ofta nu,men fram för allt inga mer besök på sjukhuset. Men till svar sa jag bara

-Nej då mamma,oroa dig inte.

Jag reste mig upp och gav henne en snabb puss på kinden.

- Juan kan du hålla koll på vattenkokaren, jag ska gå och byta om lite snabbt bara.

- Ja då. Sa Juan.

Jag gick ut ur köket och gick in i mitt rum,jag bytte om till min babyrosa mjukisdress. Så otroligt skön och mysig den är. Jag satte sedan på mig mina rosa Hello Kitty tofflor och gick ut ur rummet och in i köket.