.

När vi hade landat, och jag hade tagit alla bagage från rullbandet tog jag taxin hem. Jag smsade Steffi, och hon sprang hem till mig. ''PLING PLONG''

Jag öppnade dörren och Steffi hoppade på mig.

- Men gumman då!

Vi stog i hallen och bara kramades. Jag hade verkligen saknat henne! Vi slutades kramas och kollade på varandra istället.

-Hur har du haft det? Steffi kollade på mig med ett stort leende på läpparna. -vart är din mamma?

Jag kollade tillbaks och försökte få fram ett leende,men det gick inte så bra,istället kände jag hur tårarna började rinna ner för mina kinder.

-Beleey vad har hänt? sa Steffi med en orolig röst.

-mamma,mumlade jag. Tårarna blev bara mer och mer,Steffi drog mig emot henne och kramade om mig.

Vi stod och kramades till jag hade lungnat ner mig lite. Sen gick vi in i köket och jag satte mig vid bordet,Steffi satte på vattenkokaren för att göra lite te. Hon satte sig bredvid mig och kollade på mig,som om att hon ville ha en förklaring.

-Beleey,jag vet att det är jobbigt för dig. Men snälla kan du berätta vad som har hänt?

Jag tog ett djupt andetag och började,jag berättade allt för henne. Det slutade med att vi båda satt och grät tillsammans.

-Ska du verkligen flytta? Kan du inte bara stanna med mig?

Jag hade aldrig sett Steffi gråta förrut,hon som alltid var så stark satt och grät som en liten barnunge just nu.

-Ja...aa vill verkligen stanna men jag får inte!

Båda grät,som aldrig förr. Tänk,tänk om jag aldrig får träffa henne igen. Vad ska jag ta mig till? Efter ett tag bestämde vi oss för att gå upp och göra nått. Imorgon åker jag och jag vill verkligen inte spendera min sista dag med min bästis gråtandes. Båda gick till badrummet för att tvätta ansiktet. Sen gick vi in i mitt rum och började packa allt jag skulle ha med mig till USA. Ett par timmar senare var vi klara och vi bestämde oss för att sätta på en film att kolla på.

Vi satte på filmen "A walk to remember" och så klart så började jag gråta igen,tjejen i filmen hade ju cancer. Men den tjej träffade ju sin livstora kärlek och hon dog lyckigt. Men gjorde mamma det? Jag hann inte äns säga förväl innan hon dog. Steffi kom och tröstade mig och efter ett tag somnade jag.

Jag vaknade av att det lät mycket i köket. Jag reste mig själv up ur min säng. Undra hur jag kom hit? Jag somnade ju på soffan igår kväll,och Steffi är verkligen för svag för att bära mig.

Jag gnuggade ögonen och började gå mot köket. Jag fick ett stort leende på läpparna när jag såg vem det var.

---

FÖRLÅT för den dåliga uppdateringen,men det är ju påsklov! haha ganska kort del men det kommer upp en till snart!